JAG ÄR MIN EGEN LYCKAS SMED. Nådde i helgen botten efter tre veckors nedstämdhet. Skrek ut min ångest. Plötsligt. Öppnade tårkanaler. Pumpar ut smärta i omgångar. Kastar mig in på toaletten. Se mig själv i spegeln. Är jag kvar därinne? Lugna. Stabila. Vackra jag. Tycker mig sig mig själv vinka igenom våta ögon. Soffan igen. Skakande händer. Sträcka sig efter någon. Ringa? Prata? Få bekräftat att allting är okej. Nej. Inte störa.
En blick genom fönstret. Kontakt med omvärlden. Det jag upplever berör inte världen. Känna in det. Förstå det. Se min kärlek i ögonen. Se oron i honom över hur jag kvider. Hugger till i magen. Gör ont tills jag sätter mig vid papper. Redskap. En penna. Mål. Det är slut nu. Nu stänger vi av. Nu måste jag fokusera. Jag vill må bra nu. Helvete vad jag vill må bra. För er. För mig. För dig. Imorse vaknade jag och svarade "ja" på frågan om jag mådde bra. En vacker lögn som blir vägen till sanningen. Nuusåååå!
Precis sådär har jag haft det en tid också, och jag är endast femton år... samhället pressar verkligen på! men jag hoppas att du mår bra snart! stora kramar
Underbara Elin, hoppas att du snart finner den rätta vägen igen, där du är ditt rätta, starka, härliga jag igen. Ibland har vi alla ångestfyllda stunder och det viktigaste är att vi ger dem lite tid, men inte låter dem ta över våra liv helt.
